Nu kommer säkert folk redan där säga emot mig och ifrågasätta med något i stil med: vem vill må dåligt? Och det är inte så jag menar det, jag menar inte att man vill må dåligt utan att det är så otroligt bekvämt att krypa ihopp, bli osynlig, gömma sig för sig själv och alla andra. Eftersom att det blir så bekvämt att "gömma sig" så vill man inte riktigt lämna sin trygghet, lite som att krypa ner under täcket när otäcka monster under sängen försöker äta upp en eller när mamma håller om en och tröstar en när man e rädd/har gjort illa sig. Det blir en trygghet och en identitet att tycka synd om sig själv och det är den stora boven tror jag.
Att man bara tänker på jag:et och inte på alla andra runt om. Hur som så ska jag sluta skriva här och nu innan det blir förvirrande och låta min vän Camilla få berätta lite.
Här är ett citat(hela blogginlägget) från hennes blogg:
"Jag satt där i rummet. I sängen för att vara mer exakt.
Är detta allt?
Jag tänkte mycket, som jag alltid gör. Jag har alltid varit en tänkare, något jobbigt om man frågar mig. Jag överanalyserar och kan vara vaken flera nätter i rad för att min hjärna är alldeles för upptagen med att fundera på framtiden, min enligt mig själv miserabla tillvaro och vad som kan ha hänt under dagen.
Just nu tänkte jag på hur jag mått den senaste tiden. På hur meningslöst allt har känts. Jag har fallit in i en grop och inte riktigt kunnat ta mig ut. Vaknat varje morgon och inte velat gå upp, lagt mig senare på kvällen och inte velat vakna.
Ibland har det varit morgnar när jag undrat hur det vore om jag stod framför tåget, nere på rälsen när det kom åkandes in på perrongen istället för att kliva på det för att åka till jobbet. Jag funderar sedan vidare på hur andra skulle ta det. Min älskade mamma skulle bli förändrad, deprimerad. Mina älskade vänner skulle inte förstå. Hon som verkade så lycklig?
Skillnaden mellan att ha dessa funderingar nu och när jag var fjorton är att nu kretsar inte hela jorden runt mig, mig och mig. Nu förstår jag att även jag gjort skillnad. Jag har lika mycket plats i andras hjärtan som de har i mitt. Och när jag tänker den tanken förstår jag att jag aldrig skulle kunna genomföra det.
För min egen skull skulle det säkert inte kännas så mycket. Snarare en befrielse. Men den lilla sekunden skulle bli en evighet av tomhet för någon annan. Precis som Tindra har lämnat en tomhet i mitt hjärta, som alltid kommer att eka.
Den här insikten har hjälpt mig lite. Jag har tänkt många gånger att jag är livrädd för mig själv, då jag inte vet vad jag kan vara kapabel till. Men jag vet nu att jag inte kan göra detta. Jag tycker för mycket om mina underbara vänner. Det känns skönt, för på så sätt har jag hittat lite av mig själv.
När Tindra gick bort rasade inte bara hela mig, utan även grunden jag stod på. Den är fortfarande frånvarande, men den här insikten är en liten byggsten på vägen.
Inte imorgon och inte om en vecka. Men någon gång ska jag vara helt uppbyggd igen. Vägen dit är lång och gör fruktansvärt ont. Men nu vet jag vart jag står.
För de jag älskar lever jag och jag ska kämpa. Jag ska må bra. Någon gång."
Jag är så dålig på att välja rätt ord när det kommer till att förklara mig själv, i alla fall här på bloggen och jag tycker att om jag kan hitta någon annan som kan förklara bättre än jag så varför inte låna deras ord :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar