Jag känner mig aningens naiv, blåögd om man vill säga så..
Jag vet inte varför men jag blundar alltid när folk försummar mig trotts att jag mår dåligt av det. Jag vet att jag väntar mig för mycket utav folk men jag tycker att man, oavsett, ska kunna lita på att folk inte alltid sätter en i andra hand.
Jag vet inte hur många av mina "närmsta" vänner, då folk som har sagt att jag är en av deras närmsta vänner, har genom tiderna placerat mig i andra hand, alltid och jag börjar bli trött på det.
Jag kan inte förstå varför jag inte kan lära mig någon gång, det häner ju mest hela tiden.
En gång är ett misstag, men en andra är med mening
Jag säger inte att man alltid behöver träffa mig eller alltid sätta mig i första hand men jag tycker inte om att alltid bli nerprioriterad. Det faller mig inte alls i smaken.
Stora frågan är om jag någon gång kommer att lära mig bryta kontakten, jag har lyckats en gång och även om jag är sjukt glad över den tiden som jag och den vännen hade så vill jag inte för alla pengar i världen vara hennes nära vän igen.
Så om någon vill ha en vän att utnyttja: Here I am.
Rörigt värre i detta inlägg men jag hoppas folk förstår vad jag menar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar