och det går ner

Motivationen till i stort allt är borta och det är löjligt jobbigt. Att inte veta vad jag ska göra i höst är ett stort stressmoment men mest av allt tror jag att jag stressas av att jag inte kan flytta hemmifrån utan en fast anställning. Jag mår verkligen inte bra av att bo hemma men det finns inte så mycket man kan göra när man är arbetslös... "Annars kan man ju alltid hora ihop pengar"(ett intärnt skämt från teatern) låter som en toppen idé, eller?
    Jag avskyr mina humörsvängningar för jag va på ganska så bra humör tidigare idag men så kom jeg hem, prakerade bilen och insåg att jag inte vill något annat än att flytta här ifrån. Jag är glad för mammas och pappas skull att dom har hittat ett hus som dom trivs i men det här är inget för mig, jag är glad över att min söta lillebror ska få en hund men jag vill ha en egen som inte övriga familjen förstör. Jag är trött på att tvingas in i ett litet rum som blir kvavt och äckligt efter 10 minuter med stängd dör, jag är trött på att bli behandlad som om jag vore 12.
     Jag vill kunna komma hem och känna att jag e hemma. Jag vill inte känna det som att jag är hemma hos någon annan och att jag borde ta så liten platts som möjligt för att inte vara ivägen, det är inget liv för mig..
    Missförstå mig rätt jag älskar min familj men jag klarar inte längre av att ha det såhär. Jag känner mig som en 16åring som bara klagar på min tillvaro och jag vet att det finns folk som har det mycket värre än vad jag har det men för mig är det här jobbigt, och den här bloggen handlar om mig så.
    En till jobbig sak är att jag funderar på om jag ska plugga i höst men då lär jag absolut INTE ha råd att flytta hemmifrån och då kommer jag inte ens kunna använda min bil så mkt som jag gör nu vilet inte kommer att kännas bra alls.. Någon som har ett tips på hur man orkar?

Jag kan avsluta det här inlägget enkelt med: Jag orkar inte, jag orkar inte, jag orkar inte... Men jag antar att jag får stå ut ett tag till........