20 augusti, 2018

Fransosen i huset, del 1

Han gör mig fullkomligt galen större delen av tiden. Han skriker, ylar och skäller på mig so fort han vill något och många gånger är jag så glad att vi inte har grannar nära nog att de kan höra honom. Men han är en helt fantastisk individ och mitt liv är tio gånger roligare med hans alla upptåg och knasigheter.


Magas ca en månad efter vistelsen på Ultuna
    Magas kommer, som rubriken tyder på, ifrån Frankrike och en kennel som heter Not Fancy. Emma och Fabrice som äger kenneln är bland de bästa uppfödarna man kan välja (enligt mig), de stöttar och bryr sig om sina valpar under hela hundens liv och att någon flyttar till ett land långt bort är inget som hindrar dem från att hålla kontakten och engagera sig i valpens liv om man så vill.
    När vi skulle hämta hem Magas så erbjöd dem oss att sova över i deras gästrum för att vi skulle slippa åka 1h extra för att hitta ett hotel där de talar engelska.

Trotts att Magas är ung (endast 2,5år) så har han inte haft det jätte lätt alla gånger; När han, en månad efter sin 1årsdag, blev så sjuk att han va nära att stryka med höll min värld på att gå under, vad skulle vi göra utan vår underbara, roliga, svansviftande och alltid glada lilla clown?
    Magas fick AIHA (Aoutoimmun Hemolytisk Anemi) pga att han åt huvudet av en gädda och en rutten fågel någon hade slängt på tomten till stugan vi vistades i (hundarna va lösa och det här aldrig tidigare funnits något som kan skada hundarna där). Han fick ligga på Ultunas iva i 10 dagar, han togs in en fredagskväll.
    När en vecka gått och ingen förbättring skett bestämde vi i samråd med veterinär att om han inte blivit bättre på måndagen skulle han få somna in och slippa må dåligt. Vi fick ta hem honom på söndagen för att säga hejdå. Min sambo fick lämna tillbaka honom till Ultuna på måndags morgonen för sista provtagningarna och vi va helt säkra på att vi för sista gången hade fått vår sista natt med honom hemma.
    Den måndagen va en av de värsta dagarna i mitt liv, tanken på att min fina ettåring förmodligen inte skulle leva mer gjorde så ofantligt ont.
    Jag tror att klockan va 13 eller 15 något när veterinären ringde för att berätta hur de sista provsvaren såg ut och ge oss domen.
    Provsvaren såg så mycket bättre ut efter en natt hemma att han skulle få följa med hem igen! Jag grät av lycka och lättnad över att min finaste svansviftareskulle få fortsätta leva sitt liv, han skulle vara tungt medicinerad men han skulle få leva.

Idag är han fortfarande en otroligt glad individ som nästan alltid viftar på svansen.
    Han har kostat oss närmare 100000:- i medicin och veterinärbesök men det är han så värd <3
Nybadad Magas

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar