Jag har problem, jag vet inte riktigt hur jag ska lösa detta.
Först och främst så är jag en person som är väldigt ärlig, framför allt mot nära vänner och folk som jag bryr mig om. Ofta så säger jag ifrån när jag tycker att en person gör fel/beter sig konstigt dock efter mycket övervägning och om jag tror/tycker att personen behöver höra det vilket kanske inte alltid är fallet.
Det finns faktiskt gånger som jag är tyst om saker, sådant som jag vet att folk inte behöver höra eller sådant som bara totalförstör för den människan. Jag kan vara tyst om att någon har förändrats till något jag inte gillar för man kan ju bara ändra på sig själv inte någon annan men när jag känner att det dalar för mycket och personen riskerar att förlora på det då kan jag inte vara tyst längre. Dock så berättar jag det alltid när jag träffar personen och pratar med den för via telefon och/eller sms finns det så mycket som kan misstolkas, jag vet att jag inte klarar av att ta viktiga saker via samsa/telefon. Sedan är jag alltid noga med att säga att det är såhär på grund av det där och det där, för mig räcker det inte med att säga "du är annorlunda" för det är så mycket som kan ha förändrats hos en människa på grund av bara en upplevelse.
Jag vet fkatiskt inte hur jag ska ta människor som inte vill prata eller som är rädda för att säga vad dom tycker för att dom e rädda att göra mig lessen/förstöra våran vänskap men jag måste bara påpeka att det förstör mer om du försiktigt drar dig undan än om du säger som det är och då hela sanningen, jag vill inte höra något halvhjärtat "du har förändrats men jag kan inte säga vad det är" för då är det inte alls igenomtänkt och sårar mer än vad det hjälper.
Så, hur ska jag göra för att förstå mig på folk som inte kan säga som det är eller tänka efter innan som säger något? För att som jag fick höra för någon månad sedan av en nära kompis sårade mig ganska mycket: "Du har förändrats, du är inte dig själv men jag vet inte vad det är" och att sedan för några dagar sedan få hör "Men jag får jobba på det, respektera att du blir lite galnare" Tycker du inte om mig när jag är mig själv? För det är så det låter.
Men jag vet inte för den här personen vill inte träffas och prata så hur ska jag veta och hur ska vi kunna reda ut saker om det inte går att prata?
Jag känner att jag har försökt få den här kompisen att prata men att det är aldrig ett bra tillfälle i dennas ögon, hur gör jag? Jag vill inte säga upp vänskapen eller kontakten med den här människan men jag börjar få slut på valmöjligheter, börjar få slut på idéer om hur jag ska få den här personen att prata med mig...
Det enda jag kan komma på är att släppa allt och låta den hä människan komma till mig(även fast jag inte alls är en sådan som klarar av att låta saker ligga och gro för det blir inget annat än värre). Det är de eller att släppa taget och inte längre btrakta som nära vän vilket jag inte vill, verkligen inte och det får mig att må piss av att bara tänka tanken men vad ska jag göra?
*eloge till alla som orkade läsa igenom*
